Ungdomar i världen – dags att ni förenar er

Ryska Posten Dec 20

Jag såg IPC:s möte om ungdom och fred i efterhand. Det väckte fler tankar än jag väntat mig – inte om organisationer, utan om krigets normalisering, ekonomin bakom konflikterna och vilka som faktiskt betalar priset.

Jag såg IPC:s 133:e möte i efterhand. Inte live, inte i någon euforisk ”nu händer det”-stämning, utan i lugn och ro, med kaffe bredvid och en växande känsla av både frustration och märklig klarhet. Rubriken var nästan gammaldags i sin självklarhet: “Youth of the World Unite!” Och just därför träffade den rätt. För ibland är det mest radikala man kan säga också det mest uppenbara.

Notering: Författaren har ingen koppling till de organisationer som nämns. Texten bygger på egna reflektioner kring mötets innehåll.

Kriget som inte är isolerat

Det som slog mig direkt var hur rakt mötet gick på sak. Inga omskrivningar, inga PR-fraser. Budskapet var enkelt: den kurs världen befinner sig på – militär upptrappning, kärnvapeneskalation och social nedrustning – är inte någon naturlag. Det är ett politiskt val. Och politiska val kan göras om.

Talare från olika delar av världen beskrev Ukrainakriget inte som ett isolerat undantag, utan som en del av ett större mönster. En konfrontationsstrategi där Nato och väst gång på gång pressar gränser, testar röda linjer och låtsas bli förvånade när världen svarar med ökad osäkerhet. Det här är inget som händer ”där borta”. Det är ett spel som förs med hela planeten som insats.

Det som återkom hela tiden – och som jag själv tänkt på länge – är den där farliga glidningen. Varje nytt vapenpaket. Varje ny formulering om ”seger till varje pris”. Varje steg bort från diplomati. Allt sker i små, till synes rationella beslut, tills vi plötsligt står i en situation där ett misstag, en feltolkning eller ett tekniskt fel kan få konsekvenser som ingen kan kontrollera. Kärnvapenkrig börjar inte med en stor galen knapp – det börjar med normaliserad dumhet.

Fred som system – inte slogan

Men mötet fastnade inte i skräckbilder. Tvärtom. Det betonades gång på gång att fred inte är en känsla eller en slogan, utan ett system. Och där kommer ekonomin in, på ett sätt som sällan diskuteras i vanliga medier.

För dagens krig går hand i hand med ett ekonomiskt system som belönar spekulation, skuldsättning och kortsiktig vinst. Ett system där hela regioner hålls tillbaka, där unga människor – i både syd och nord – får höra att ”det finns inga pengar” till bostäder, utbildning eller sjukvård, samtidigt som militärbudgetar exploderar utan debatt. Det är ingen slump. Det är samma logik.

Alternativet som diskuterades var inte utopiskt, utan konkret: investeringar i infrastruktur, industri, forskning och kultur. Samarbete i stället för sanktioner. Utveckling i stället för blockader. En ekonomi som faktiskt bygger något, i stället för att bara flytta siffror mellan konton.

En generation som betalar priset

Och här blev ungdomens roll central. Inte på det där klyschiga sättet – ”ni är framtiden” – utan på ett betydligt mer brutalt plan. Det är unga som ska skickas till fronten. Det är unga som ska acceptera sämre skolor, sämre vård och sämre livsvillkor ”för säkerhetens skull”. Och det är unga som förväntas internalisera ett ständigt krigstillstånd som något normalt.

Samtidigt är det just unga som fortfarande kan forma den politiska kulturen framåt. Talare uppmanade till organisering över nationsgränser, till egna nätverk, egna plattformar och egna samtal. Till att ifrågasätta den aggressiva, polariserande retoriken som pumpas ut – både i traditionella medier och via algoritmstyrda flöden som belönar ilska och förenkling.

Bildning i algoritmernas tid

En viktig poäng som fastnade hos mig var frågan om bildning. Utan historisk och politisk förståelse blir människor extremt lätta att styra. Då serveras världen i färdiga paket: gott mot ont, vi mot dem. Och den generation som växer upp med 30-sekundersklipp riskerar att få sina åsikter levererade färdigredigerade.

Samtidigt – och det här är viktigt – kan exakt samma teknik användas för motsatsen: för fördjupning, analys och långsiktiga projekt.

En värld i omförhandling

Mötet tog också upp det växande missnöjet i stora delar av världen med den västcentrerade finans- och säkerhetsordningen. BRICS-länder och andra i det globala syd söker alternativ: dedollarisering, nya betalningssystem och egna institutioner. Inte av ideologi, utan av erfarenhet. Sanktioner och ekonomiska straff har blivit politiska vapen – och det skapar motreaktioner.

Det här angår inte bara Afrika, Asien eller Latinamerika. Det angår också unga i Europa som ser hur pengar till välfärd ersätts av rustningsprogram, hur framtiden krymper samtidigt som retoriken blir större.

Ett vägskäl, inte ett öde

När mötet rundades av kändes det tydligt att vi står vid ett vägskäl. Antingen fortsätter vi på den inslagna vägen: mer militarisering, mer kärnvapenretorik, mer social nedmontering – och en generation som uppmanas att sänka sina förväntningar. Eller så byggs, medvetet och långsamt, en fredsrörelse där ungdomar tar plats, kräver diplomati, utveckling och en ny ekonomisk kurs.

Det som slog mig mest var kanske detta: framtiden måste inte definieras i stabsrum, krigsplaner eller slutna möten mellan generaler och finanseliter. Den kan också formas av människor som helt enkelt vägrar acceptera att krig är priset för att systemet inte ska behöva förändras.

Och kanske är det där ungdomarna i världen faktiskt har sin gemensamma nämnare.

JE- Lindblom

© 2025 Jan-Erik Lindblom
rysktnyhetsbrev@proton.me
Unsubscribe

Ungdomar i världen – dags att ni förenar er

Ryska Posten Dec 20

Jag såg IPC:s möte om ungdom och fred i efterhand. Det väckte fler tankar än jag väntat mig – inte om organisationer, utan om krigets normalisering, ekonomin bakom konflikterna och vilka som faktiskt betalar priset.

Jag såg IPC:s 133:e möte i efterhand. Inte live, inte i någon euforisk ”nu händer det”-stämning, utan i lugn och ro, med kaffe bredvid och en växande känsla av både frustration och märklig klarhet. Rubriken var nästan gammaldags i sin självklarhet: “Youth of the World Unite!” Och just därför träffade den rätt. För ibland är det mest radikala man kan säga också det mest uppenbara.

Notering: Författaren har ingen koppling till de organisationer som nämns. Texten bygger på egna reflektioner kring mötets innehåll.

Kriget som inte är isolerat

Det som slog mig direkt var hur rakt mötet gick på sak. Inga omskrivningar, inga PR-fraser. Budskapet var enkelt: den kurs världen befinner sig på – militär upptrappning, kärnvapeneskalation och social nedrustning – är inte någon naturlag. Det är ett politiskt val. Och politiska val kan göras om.

Talare från olika delar av världen beskrev Ukrainakriget inte som ett isolerat undantag, utan som en del av ett större mönster. En konfrontationsstrategi där Nato och väst gång på gång pressar gränser, testar röda linjer och låtsas bli förvånade när världen svarar med ökad osäkerhet. Det här är inget som händer ”där borta”. Det är ett spel som förs med hela planeten som insats.

Det som återkom hela tiden – och som jag själv tänkt på länge – är den där farliga glidningen. Varje nytt vapenpaket. Varje ny formulering om ”seger till varje pris”. Varje steg bort från diplomati. Allt sker i små, till synes rationella beslut, tills vi plötsligt står i en situation där ett misstag, en feltolkning eller ett tekniskt fel kan få konsekvenser som ingen kan kontrollera. Kärnvapenkrig börjar inte med en stor galen knapp – det börjar med normaliserad dumhet.

Fred som system – inte slogan

Men mötet fastnade inte i skräckbilder. Tvärtom. Det betonades gång på gång att fred inte är en känsla eller en slogan, utan ett system. Och där kommer ekonomin in, på ett sätt som sällan diskuteras i vanliga medier.

För dagens krig går hand i hand med ett ekonomiskt system som belönar spekulation, skuldsättning och kortsiktig vinst. Ett system där hela regioner hålls tillbaka, där unga människor – i både syd och nord – får höra att ”det finns inga pengar” till bostäder, utbildning eller sjukvård, samtidigt som militärbudgetar exploderar utan debatt. Det är ingen slump. Det är samma logik.

Alternativet som diskuterades var inte utopiskt, utan konkret: investeringar i infrastruktur, industri, forskning och kultur. Samarbete i stället för sanktioner. Utveckling i stället för blockader. En ekonomi som faktiskt bygger något, i stället för att bara flytta siffror mellan konton.

En generation som betalar priset

Och här blev ungdomens roll central. Inte på det där klyschiga sättet – ”ni är framtiden” – utan på ett betydligt mer brutalt plan. Det är unga som ska skickas till fronten. Det är unga som ska acceptera sämre skolor, sämre vård och sämre livsvillkor ”för säkerhetens skull”. Och det är unga som förväntas internalisera ett ständigt krigstillstånd som något normalt.

Samtidigt är det just unga som fortfarande kan forma den politiska kulturen framåt. Talare uppmanade till organisering över nationsgränser, till egna nätverk, egna plattformar och egna samtal. Till att ifrågasätta den aggressiva, polariserande retoriken som pumpas ut – både i traditionella medier och via algoritmstyrda flöden som belönar ilska och förenkling.

Bildning i algoritmernas tid

En viktig poäng som fastnade hos mig var frågan om bildning. Utan historisk och politisk förståelse blir människor extremt lätta att styra. Då serveras världen i färdiga paket: gott mot ont, vi mot dem. Och den generation som växer upp med 30-sekundersklipp riskerar att få sina åsikter levererade färdigredigerade.

Samtidigt – och det här är viktigt – kan exakt samma teknik användas för motsatsen: för fördjupning, analys och långsiktiga projekt.

En värld i omförhandling

Mötet tog också upp det växande missnöjet i stora delar av världen med den västcentrerade finans- och säkerhetsordningen. BRICS-länder och andra i det globala syd söker alternativ: dedollarisering, nya betalningssystem och egna institutioner. Inte av ideologi, utan av erfarenhet. Sanktioner och ekonomiska straff har blivit politiska vapen – och det skapar motreaktioner.

Det här angår inte bara Afrika, Asien eller Latinamerika. Det angår också unga i Europa som ser hur pengar till välfärd ersätts av rustningsprogram, hur framtiden krymper samtidigt som retoriken blir större.

Ett vägskäl, inte ett öde

När mötet rundades av kändes det tydligt att vi står vid ett vägskäl. Antingen fortsätter vi på den inslagna vägen: mer militarisering, mer kärnvapenretorik, mer social nedmontering – och en generation som uppmanas att sänka sina förväntningar. Eller så byggs, medvetet och långsamt, en fredsrörelse där ungdomar tar plats, kräver diplomati, utveckling och en ny ekonomisk kurs.

Det som slog mig mest var kanske detta: framtiden måste inte definieras i stabsrum, krigsplaner eller slutna möten mellan generaler och finanseliter. Den kan också formas av människor som helt enkelt vägrar acceptera att krig är priset för att systemet inte ska behöva förändras.

Och kanske är det där ungdomarna i världen faktiskt har sin gemensamma nämnare.

JE- Lindblom

© 2025 Jan-Erik Lindblom
rysktnyhetsbrev@proton.me
Unsubscribe